Och nu har helgen varit.... suck...

Fan vad jobbiga helgerna är....

Och änn värre blir det nu den kommande helgen, och sommaren kanske man skall lägga till också...

Varför??

Joo.. för min älskling har inte tagit steget ännu.... SUCK!!!!

Varför ska det vara så jävla svårt att ta steget för kärlekens skull....

Samtidigt som man förstår att det är svårt att ta steget....

Ja det är tvåtydigt...

Först har vi pratat om att träffas nu på tisdag.... ja det var det där med att prata om att träffas... Vet inte hur många gånger vi pratat om att träffas och det inte blivit av... suck...

Men nu HOPPAS jag verkligen att VI kan få träffas på Tisdag...

Är 1 månad och 3 veckor sen vi träffade varandra sist....

1 månad och 3 veckor.... Hur fan tror ni att det känns och inte få träffa den man älskar på så lång tid.... Ja det går inte att beskriva i ord....

Vi hade prata om att få fira den första sommaren tillsammans och början på vårat liv... första midsommaren också tillsammans...

Men vad händer??

Just det... Ingenting...

Jag ser dagarna kommer allt fortare och fortare och snart är sommaren över, och man har fått vara ensam...

Varför kan hon inte ta tjuren vid hornen för... varför kan hon inte börja markera för honom vad hon vill tydligare... Inte bara genom ord och små markeringar hemma...

Stora markeringar är det som behövs, för att det tröga idioten till ex skall fatta vad hon vill och inse att han gör bäst i att släppa henne...

Det som förvånar mig mest nu, är att hon har gått och blivit blind (inte bokstavligen talat), men förrut när vi diskuterade hans betéende etc.. så såg hon samma som mig...

Men helt plötsligt så vill hon inte se det alls längre... Varför???

Vad är det som hänt??... Hur kan man bli så blind bara så där??

Vad är det hon inte vill se??

Hon är ju fullt medveten om hans handlingar och beteende, och har varit ända från första stunden då vi träffades, och nu helt plötsligt så ser hon ingenting...

Är det så att hon INTE vill se det eller vad är det???

Jaa.. jag fattar ingenting längre...

Jag vet min kärlek.... jag vet att jag älskar henne så jävla mycket.

Jag VET och jag VILL gifta mig med henne...

Och ändå så tvivlar hon på mig...

Jag har gått igenom 11 månaders helvete för henne skull... och för att bevisa för henne att min kärlek är äkta...

Och ändå.. ändå så tvivlar hon på mig..

Gör så jävla ont och höra det och märka det.....

Man blir så ledsen och sårad...

Kärleken borde ju göra så att man gör ALLT för att ta sig ur något för att få den man älskar...

Jag hade sökt hjälp för att dels få vara med den man älskar samtidigt som man vill göra att saker och ting går fortare så att den man älskar inte skall få genomlida så mycket...

Varför kan hon inte göra det för????

Varför???

Hon älskar mig.... Vi vet vart vi har varandra.. och vi är trygga i varandra.. och lugna... men ändå så gör det sååå jävla ONT!!!!

och det är så frustrerande att veta om att hon är under samma tak som sitt ex.. dag ut och dag in, och inga tendenser ser man på att hon är på väg och lämna honom....

Man undrar om hon sitter och väntar på att något skall hända, istället för att själv se till att något händer...

Så fort hon försöker prata med honom drar han sig undan...

Ser hon inte att han inte är intresserad av att lösa något...

Då får man ju fortsätta tjata och INTE ge sig så lätt, utan bara fortsätta och fortsätta och fortsätta.. vara som en igel på honom om det... så han inser att det hjälper inte att smita undan eller stoppa huvudet i sanden...

FAN!!!.. Lämna honom... lämna in papperna...

Låt  din kärlek till mig göra dig stark, och göra din kärlek till mig så att vi kan få börja leva tillsammans, att vi kan få börja planera vårt bröllop... och KAN få gifta oss...

Jag vill... Jag längtar....

Men du ser inte min frustration.. min förtvivlan...  min ångest, min oro.... min panik, mina tårar...

Du hör det bara...

Men du ser inte det...

Jag älskar dig så jävla mycket hjärtat...

Vill leva med dig.... det VET du...

TA steget....

Älskar dig hjärtat..

Puss puss

Din Jimmy