Och nu har helgen varit.... suck...

Fan vad jobbiga helgerna är....

Och änn värre blir det nu den kommande helgen, och sommaren kanske man skall lägga till också...

Varför??

Joo.. för min älskling har inte tagit steget ännu.... SUCK!!!!

Varför ska det vara så jävla svårt att ta steget för kärlekens skull....

Samtidigt som man förstår att det är svårt att ta steget....

Ja det är tvåtydigt...

Först har vi pratat om att träffas nu på tisdag.... ja det var det där med att prata om att träffas... Vet inte hur många gånger vi pratat om att träffas och det inte blivit av... suck...

Men nu HOPPAS jag verkligen att VI kan få träffas på Tisdag...

Är 1 månad och 3 veckor sen vi träffade varandra sist....

1 månad och 3 veckor.... Hur fan tror ni att det känns och inte få träffa den man älskar på så lång tid.... Ja det går inte att beskriva i ord....

Vi hade prata om att få fira den första sommaren tillsammans och början på vårat liv... första midsommaren också tillsammans...

Men vad händer??

Just det... Ingenting...

Jag ser dagarna kommer allt fortare och fortare och snart är sommaren över, och man har fått vara ensam...

Varför kan hon inte ta tjuren vid hornen för... varför kan hon inte börja markera för honom vad hon vill tydligare... Inte bara genom ord och små markeringar hemma...

Stora markeringar är det som behövs, för att det tröga idioten till ex skall fatta vad hon vill och inse att han gör bäst i att släppa henne...

Det som förvånar mig mest nu, är att hon har gått och blivit blind (inte bokstavligen talat), men förrut när vi diskuterade hans betéende etc.. så såg hon samma som mig...

Men helt plötsligt så vill hon inte se det alls längre... Varför???

Vad är det som hänt??... Hur kan man bli så blind bara så där??

Vad är det hon inte vill se??

Hon är ju fullt medveten om hans handlingar och beteende, och har varit ända från första stunden då vi träffades, och nu helt plötsligt så ser hon ingenting...

Är det så att hon INTE vill se det eller vad är det???

Jaa.. jag fattar ingenting längre...

Jag vet min kärlek.... jag vet att jag älskar henne så jävla mycket.

Jag VET och jag VILL gifta mig med henne...

Och ändå så tvivlar hon på mig...

Jag har gått igenom 11 månaders helvete för henne skull... och för att bevisa för henne att min kärlek är äkta...

Och ändå.. ändå så tvivlar hon på mig..

Gör så jävla ont och höra det och märka det.....

Man blir så ledsen och sårad...

Kärleken borde ju göra så att man gör ALLT för att ta sig ur något för att få den man älskar...

Jag hade sökt hjälp för att dels få vara med den man älskar samtidigt som man vill göra att saker och ting går fortare så att den man älskar inte skall få genomlida så mycket...

Varför kan hon inte göra det för????

Varför???

Hon älskar mig.... Vi vet vart vi har varandra.. och vi är trygga i varandra.. och lugna... men ändå så gör det sååå jävla ONT!!!!

och det är så frustrerande att veta om att hon är under samma tak som sitt ex.. dag ut och dag in, och inga tendenser ser man på att hon är på väg och lämna honom....

Man undrar om hon sitter och väntar på att något skall hända, istället för att själv se till att något händer...

Så fort hon försöker prata med honom drar han sig undan...

Ser hon inte att han inte är intresserad av att lösa något...

Då får man ju fortsätta tjata och INTE ge sig så lätt, utan bara fortsätta och fortsätta och fortsätta.. vara som en igel på honom om det... så han inser att det hjälper inte att smita undan eller stoppa huvudet i sanden...

FAN!!!.. Lämna honom... lämna in papperna...

Låt  din kärlek till mig göra dig stark, och göra din kärlek till mig så att vi kan få börja leva tillsammans, att vi kan få börja planera vårt bröllop... och KAN få gifta oss...

Jag vill... Jag längtar....

Men du ser inte min frustration.. min förtvivlan...  min ångest, min oro.... min panik, mina tårar...

Du hör det bara...

Men du ser inte det...

Jag älskar dig så jävla mycket hjärtat...

Vill leva med dig.... det VET du...

TA steget....

Älskar dig hjärtat..

Puss puss

Din Jimmy

Ja nu är det söndag... och nationaldag... men det känns som inte nått att fira....

För hur fan kul är det och fira det ensam.... allt man vill är ju att få vara med sin älskling.... som aldrig kommer.... suck....

Har inte hört av henne på hela dagen idag.. och igår fick man ett sms om att hon hade varit ute och solat och grillat....

Även om det är med sin son och hans flickvän, så vet man ju att hennes idiotiska ex är med och stortrivs pga av att han får göra saker med henne... han ser att hon är kvar där nere och att hon inte (vad jag vet gjort) antydningar till att packa sina saker och flytta till mig....

Inga sådana markeringar vad jag vet från vad hon sagt har hon gjort....

Klart som fan att han är glad att hon är kvar....

Ja tankarna har flödat i skallen i helgen... är den berömda helg depressionen....

Man tänker på de gånger vi planerat saker som vi skulle göra och fira tillsammans...

Julen, Nyåret, Påsken... Blev det något av det???? Nääää... det blev ju inte det...

Sen skulle vi ha åkt till Hallsberg för någon vecka sen... blev det något med det???... Nääää....

Och jag har sagt att jag vill fira midsommar med henne.. och hon har sagt att hon vill det också....

Och hur kommer det bli??...

Ja.. tyvärr så vet man nog svaret på den frågan själv... suck....

Och så kommer sommaren.. och man hade hoppats på att få göra saker tillsammans med henne under sommaren och få njuta av den första sommaren med varandra....

Hur blir det med det...??? Ja just nu vet jag inget alls... kan ju bara hoppas....

Mer än så kan jag inte göra....

Det gör så jävla ont att inte få fira med henne... få vara med henne...

HUR skall amn göra för att hjälpa henne att TA DET SISTA steget....

Hon säger att hon bearbeta det... men jag märker ju inget av det...

Hon säger att hon markerar saker mot sitt ex... men jag märker inget av det heller...

Vill ju se handling......

Jag tror att hon är rädd för att lämna den s.k tryggheten hon har.... Där är det största problemet...

Och hur får man henne att LITA på mig....

Och se att hon får en bättre trygghet med mig.....

När hon inte litar på mig riktigt.,... Hon säger att hon litar på mig.. men ändå känns det som att hon inte riktigt gör det till 100 %....

Och ända sättet för mig att bevisa det är att hon LÄMNAR in papperna... och då ser att jag ÄR kvar som jag sagt hela tiden.... då kommer hon att lita på mig till 100 %...

Hur finner man orden att förklara för henne hur jävla mycket jag älskar henne... att hon kan lita på mig... att jag ställer upp för henne i vått och torrt....

Att min kärlek till henne är så otroligt stark....

Varför.. varför... kan inte hennes kärlek till mig göra henne så stark... göra så att hon tar det sista steget... Kärleken borde ju vara starkare än något annat....

Jag älskar dig hjärtat...

Älskar dig så otroligt mycket....